Sidhuvudbild

Dödsannons förslag verser

Maka och Mor

1/
Ett stycke vardag
gjorde hon till fest
Hjalmar Gullberg

2/
Din levnadsdag är slut,
Din jordevandring ändad
Du här har kämpat ut
och dina kära lämnat
Nu vilar Du i ro och frid
Hos Jesu Krist till evig tid

3/
Tack för allt gott som Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar

4/
Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer Din stämma
Din plats är tom vid
fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt,
Din blick så varm
Blott minnets rosor dofta

5/
Du var så god, Du var så glad
Du lämnar baran vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid tänkt
Tack för våra lyckliga år tillsammans

6/
Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd

7/
Tyng blir den väg och
mörk den kväll
jag nu skall ensam
vandra
Men snart i samma
fridens tjäll
vi vila hos varandra

8/
Du unnade Dig så lite
Så bråd var Din arbetsdag
Men själva vardagsslitet fick
helgens behag
Kärlek hette Din vilja
Osjälvisk gärning Din värld
Renhetens vita lilja
Bugade sig på Din färd

9/
Slumra gott Du kära
Hav tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
Ditt minne ljust och stort

10/
Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja Ditt bo
Aftonens stjärna skimrar så blid
Älskade Maka, vila i frid

11/
Hon som lyste vår stig
Hennes tid är förbi

12/
Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma
När den vi älskat oss lämnat har
Ej mer hör vi hennes kära stämma
Men i vårt minne hon lever kvar

13/
Jag sover gott, ej mer
jag smärta känner
Tyst dödens ängel
viskar sov i frid
Gråt icke, käre make
barn och vänner
Jag vilar nöjd och fri
från jordens strid

14/
Tid som har flytt fås ej åter
Minnet är allt jag har kvar
Djupt i mitt hjärta det gråter
Och drömmer om flydda dar

15/
Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
skönare värld

16/
Kära lilla Mamma, nu
är Din strävan slut
All smärta den är borta
och Du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka
för kärlek rik och stor
För omsorg och all möda
tack kära lilla Mor

17/
Slumra Moder, slut är striden
Du har funnit frid och ro
Hos Din Gud i himlafriden
Där får Du för evigt bo
18/
Lilla Mor, ack vårt hjärta
är så fullt av tack till Dig
Vi som aldrig kunnat fatta
vad det var att mista Dig
Gud han giver många
gåvor om och om igen
Men han giver blott en moder
Aldrig får vi Mor igen.

19/
Du ledde oss varsamt
i barndomens år
Du gav oss den kärlek
en Mor blott förmår
Du lärde oss se, på vår
framtid med tro
Att lyckliga dagar en
gång skulle gro
Vi tackar Dig Mor, för
den kraft Du oss gav
Du var, lilla Mor, vad
mest vi höll av

20/
Mor, lilla Mor, vem var
väl som Du?
Ingen i hela världen

21/
Mors trötta huvud har
lagt sig till ro
Flitiga händer fått vila
Nu sover hon lugnt i sitt
tysta bo
Dit våra tankar ila

22/
Nu har Du vandrat, lilla Mor
långt bort till vägens slut
Du nu hos Dina kära bor
Ditt lidande har ebbat ut
Tack för allt Du oss lärt och gett
Om evig ro till Gud vi bett

23/
När Far gick borg,
så ensam blev Din strid
Nu kära Mor, har även
Du fått frid
Sov, kära två, som delat
livets öden
I gravens ro förenade i
döden

24/
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att Mor nu slipper lida mer

25/
Som doften av rosor en
sommardag
Det står lilla Mor kring
Ditt minne
Och bilden av Dig är en
stjärna så klar
Som tändes och ler i
vårt sinne
Du lämnade livet vi
stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
Du bor

26/
Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din omsorg
stor ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt Ditt minne leva skall
under livets skiften

27/
Sov i ro, min kära Maka
Sov i ro vår lilla Mor
Ingen vet, hur vi Dig sakna
Ack vad tomheten är stor

28/
Tack lilla Mor för åren som gått
Tack för all kärlek och omsorg vi fått
Tack för all ömhet och vänlighet stor
Tack för allt vår älskade Mor

29/
Tack, Maka och Mor,
för allt Du varit
Tack för den glädje i
hemmet Du var
Tack för de lyckliga
åren som farit
Tack för de minnen,
Du lämnat kvar

30/
Var finns en kärlek som intill döden
Står oförändrad i alla öden
Som likt Guds ängel oss övervakar
Och fordrar intet men allt försakar
På denna jord finns endast en
En Moders kärlek allen

31/
Alltid nöjd och glad Mor var
Tröst och kärlek allt hon gav
Alltid i vårt hjärta bor
Minnet av en älskad Mor

32/
Det finns ett löfte från en gammal sägen
att modersögat aldrig slocknar ur
Det kastar solig strålglans över vägen,
som följer oss till livets slut

33/
Nu, käre Mor, Du från oss farit
Upp till en annan bättre värld
Vi tacka Dig för vad Du varit
Vid hemmets lugna varma härd
De vackra minnena av Dig
Skall ständigt lysa på vår stig
34/
Ögonen slutits, tiden var inne
Djup är vår sorg fastän ljust ditt minne
Kärlek och godhet lyste din stig
Tack kära Mamma, vila i frid

35/
Klockorna ringa så sakta till ro
Mor har fått ett lugnare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Sov, lilla Mor, vila i frid
Mor hon tröstar och Mor hon helar
Mor sin kärlek åt alla delar
Ingen famn är så varm och stor
Ingen finns som lilla Mor.

36/
Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen

37/
Stor var Din kärlek
God var Din själ
Käraste Mamma
Tack och farväl

38/
En trött liten Mor
med silvergrått hår
och en panna som plöjts
av bekymmer och år
Med blick som var
leende solig och klar
Så lever Din bild bland
de Dina Kvar

40/
För alla fanns rum i Ditt hjärta
För alla Du gjorde Ditt allt
Du deltog i glädje och smärta
Hav tack, lilla Mamma, för allt
41/
Mamma, där Du är
Lyser alltid solen
En Mor dör aldrig

42/
Avskedets stund för alltid har kommit,
solen har sänkt sina strålar i frid
Borta för alltid är Mor som vi älskat,
borta från världens oro och strid
Saknad av många men mest av de sina
Leva Du skall uti minnenas led
Tyst är vår hälsning, sakta vi viska,
sov gott, kära Mamma, vila i frid

43/
Du lämnade livet, vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta vi gömmer
Ett rum där Du bor, ty allt gott Du oss gav
Vi aldrig, nej aldrig det glömmer

44/
Mycket blir oss givet
mången skatt så stor
Men blott en gång i livet
gives oss en Mor
Och när detta varma hjärta
inte klappar mera här,
då känner vi med smärta
att det bästa borta är

45/
Sov gott, kära Mor i
gravens ro
Hav tack för Din kärlek,
Din möda och tro

46/
Ljusast och vackrast är minnet
när Du kära Mor var med
Det skänker oss sol i sinnet
En sol som aldrig går ner.

47/
Var finns en kärlek som intill döden
står oförändrad i alla öden
som lik Guds ängel oss övervakar,
och fordrar inget, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en Moders kärlek är det allen.

48/
I gryningens timma, just när
dagen ska randas
och sommaren står i sin
fagraste skrud
Då släpper Du taget, då
slutar Du andas
Befriad Du lyfter och nalkas
Din Gud

49/
Som en våg bär sina
havsdroppar till rätta
ledde Du mig genom livet.
Som en sol famnar jordens liv,
med värme
höll Du mig tätt i Din famn.
Älskar Dig Mamma!

Make och Far

50/
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att Far nu slipper lida mer

51/
Tack, Make och Far, för allt Du varit
Tack för den glädje i hemmet Du var
Tack för de lyckliga åren som farit
Tack för de minnen, Du lämnat kvar

52/
Det hövs en man att viska
ett lugnt farväl åt det som var
Bo Bergman

53/
Arbetsfyllt och strävsamt
har Ditt liv varit
Lugn och stilla blev Din död

54/
Du bäddas i hembygdens
soliga famn
Där inga bekymmer skall trycka
Vid barndomens kyrka
du hunnit i hamn
Där Dina kära
Din kulle skall smycka

55/
Det är barndomens klockor som ringa
Och frid är den hälsning de bringa

56/
Det suckar av vemod
då banden de brista
Det tar om vårt hjärta
då kära vi mista

57/
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid

58/
Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
ögon som vakat
och strålat så ömt
Har stannat och slocknat
till sorg för oss alla
Men vad Du oss gjort
skall aldrig bli glömt

59/
Du styrde, Du ställde, Du ville oss väl
Du älskat oss alla av hela Din själ
Välsignat vare Ditt minne

60/
Ett verksamt liv har slocknat ut
En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått sitt slut
Och i Guds hand Du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar

61/
För omsorg stor och all Din strävan
För varma tankar Du oss i livet skänkt
För alla ljusa, vackra minnen
Hav tack långt bortom livets gränser
62/
Givmild och trofast var Du i livet
Tungt är idag att stå vid Din bår
Allt som var vackrast och bäst Du givit
Tacksamt vi tänker på flyktade år

63/
Hur tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer

64/
Stilla och god har Du varit i livet
Stilla och tyst ifrån oss Du gick
Tack för all glädje Du skänkt oss

65/
Stilla, så stilla Du käre nu slumrar
Borta från sjukdom och strid
Stor är vår saknad
men dock vi Dig unnar
Vila i frid

66/
Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever, den sinar ej ut
Fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila

67/
Tack för allt Du oss har skänkt
För oss Du strävat, på oss Du tänkt
Ditt goda hjärta, Ditt ljusa sinne
Hos oss skall leva i tacksamt minne

68/
Vi hann ej säga Dig farväl
ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig vårt tack
vid evighetens port

69
När krafterna ständigt domna
och ögat sin glans har mist
så skönt att från allt få somna
och vila finna till sist

70/
Det fanns för oss alla ett rum i Ditt hjärta
För alla utav oss Du gjorde Ditt allt
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Hav tack, lilla pappa, hav tack för allt

71/
Att finna varandra när livet är ungt
att följas till ålderdoms dagar
när livet är lätt när livet är tungt
tillsammans med fröjd detta draga
Var finns väl i livet för tvenne
en lott som kan liknas vid denne

72/
Gud märker när stegen är tunga
och trötta de älskades drag
Han märker när krafterna sviker
och hjärtat slår mattare slag
Då öppnar han kärleksfullt famnen
och låter dem somna i frid

73/
Min älskade från våra ungdomsår
aldrig, aldrig mer Din hand jag hålla får

74/
Hand i hand från ungdomsåren
Vi troget vandrat med varann
Vi delat kärlek, hopp och frid
Vi delat sjukdom, sorg och strid

75/
Så har vi vandrat Du och jag
i kärlek, hand i hand
Så har vi delat varje dag
i våra drömmars land,
Vår lycka var vår rikedom,
nu har Du gått, min hand är tom

76/
Mor har räckt Dig handen
Du har fattat den
På den andra stranden
Har ni mötts igen

77/
Sov gott, käre Far i gravens ro
Hav tack för Din kärlek
Din möda och tro

78/
Nu, käre Far, Du från oss farit
Upp till en annan, bättre värld
Vi tacka Dig för vad Du varit
Vid hemmets lugna varma härd
De vackra minnena av Dig
Skall ständigt lysa på vår stig

79/
Tack Far, för de lyckliga åren
För kärlekens manande bud
För uppoffring ända till båren
För trohet mot mänskor och Gud

80/
Tom blir platsen i hemmets vrå
Tung blir vägen att ensam gå
Tack käre Make för de år som gått
Tack käre Far för allt vi fått

81/
Älskade Pappa Make och Vän
Vi står här med gråt och med saknad
Spill inga tårar, sa Du, när jag dör
Det är inget att gråta för
I minnet lever jag ju kvar
Ingen kan dö som levat har
Tänk er, som om jag tog en promenad
Vi ses igen, inte nu, men om ett tag

82/
Nu rösten har tystnat
och handen som smekt
har fallit så stilla ner
Och kärlekens glimt,
som i ögat lekt,
har slocknat och tänds
aldrig mer

83/
För allt vad Du var vill vi ödmjukt stå
med händerna knäppta till bön
Tack, älskade Make,
min pappa och vän,
När livet är slut får vi mötas igen

84/
Du var mitt allt
mitt allt i evighet

Barn och Ungdom

85/
Din sol gick upp men skymdes bort
Du var för god för livet
Fast Din levnad blev så kort
Du har oss mycket givet

86/
Du var ett lån vi alltid minns
Något underbart som ej längre finns

87/
En liten ängel kom
Log och vände om

88/
Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är
Vart jag mig i världen vänder
Står min lycka i Guds händer
Lyckan kommer, lyckan går
Du förbliver, Fader vår

89/
Tryggare kan ingen vara
Än Guds lilla barnaskara
Stjärnan ej på himlafästet
Fågeln ej i kända nästet
Vad han tar och vad han giver
Samme Fader han dock bliver
Och hans mål är blott det ena:
Barnets sanna väl allena

90/
Svårt att se i unga dar
friska blommor falla,
tungt att mista Du som var
glädjen för oss alla

91/
Låt barnen komma till mig
och förmenen dem det icke,
ty Guds rike hör sådana till

92/
Mänskligt skådat kan det tyckas
att för ung Du dog
Men en annan visste bättre
Herren gav och tog

93/
Snart bröt Du upp,
Snart drog Du bort
En flyktig gäst
Ditt liv blev kort
En vår som blott i blomning gick
En gryning som ej dagas fick.

94/
Sov gott, mitt barn, sov gott i Gud
Guds änglar i sin vita skrud
Som för den Högstes anlete stå
De vaka här för Dig också

95/
Herren gav och Herren tog
Lovat vare Herrens namn

96/
Nu är du förd, du lilla
Till Herrens örtagård
Ej mer Dig där gör illa
Vår vinter, kall och hård
Där får för Gud du träda
I klarhet lik hans sol
Och barnasången kväda
För lammets kungastol

97/
Till livet Du kom
från livet Du gick
Du såg på oss för ett ögonblick
Varför Du vände vi söker ett svar
För alltid skall minnet
Av Dig finnas kvar

Kärlek

98/
Den som älskat kan ej glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visst ej vad kärlek var

99/
Av litet gav Du mycket
Av glädje gav Du mer
Av kärlek gav Du allt

100/
Och jag stryker från pannan min sömn
i en värld som har vaknat just nu
Och hur vintrarna var har jag glömt
i en sommar som aldrig tar slut

101/
Jag viskar ömt de orden
de vackrast jag vet,
Du var mitt allt på jorden
och i all evighet

102/
Din kind ej mer jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett annat land
där inget ont Dig händer

103/
En hand är mera värd än många tusen ord
En vän är mera värd än allt på denna jord,
och ömhet är en källa som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli till is för livet är så kort

104/
När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar

105/
Att våga gråta
Att våga le
Att visa värme
Att våga ge
lite av sin inre själ
Omtanke, ömhet,
Att vilja någon annan väl
Kärlek, hoppet
Att med min tanke göra
någon glad
Är för mig livet
Då lever jag
Allt blir som doften efter
vårregn en solig dag

106/
I glada stunder vi fröjdas och log
Vi njöt av livets under tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden och min i evighet

107/
Förlustens hela storhet
jag ej har fattat än
vet blott att jag har mistat
min allra bästa vän
Då viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet

108/
Du är inte här, men jag kysser din kind
En kyss som jag sänder med smekande vind
Öppna ett fönster, ställ det på glänt
Den vind som Du känner är kyssen jag sänt

109/
Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du här min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

110/
Mycket kan bli sagt fast tystnad rå,
när livslång dag har svetsat
människor samman
och när hjärtat lärt sig lyssna och förstå
att hjälpsam hand som räcks
och blick med ömsint ljus, kan
vara tolk för det,
som är för stort att givas namn och ord

111/
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden
Snart blott de eviga stjärnor jag ser
Men jag ej klagar flyende dagen
Ej mig förfäras stundande natten
Ty av den kärlek som går genom världen
Föll och en strimma in i min själ

112/
Tag mig, håll mig, smek mig sakta
Famna mig varligt en liten stund
Gråt ett grand för så trista fakta
Se mig med ömhet sova en blund

113/
Min tröst att Du, min älskade,
ej behöver lida mer

114/
Gå ej ifrån mig, Du vill ju stanna
Stanna tills jag själv måste gå
Lägg Din älskade hand på min panna
Än en liten stund är vi två

115/
Begråt ej mig, nu är jag lycklig vorden
Min boja bruten och min ande fri
Jag lämnar Er jag älskat mest på jorden
För att hos Gud än lyckligare bli

116/
Var finns en kärlek som intill döden
står oförändrad i alla öden
som lik Guds ängel oss övervakar,
och fordrar inget, men allt försakar?
På denna jorden finns endast en:
en Moders kärlek är det allen.

117/
Hand i hand genom livet vi vandrat
Sida vid sida vi alltid har stått
I med- och motgång vi styrkte varandra
Vår kärlek från ungdomens år har bestått
Nu Din varma hand jag aldrig mer får trycka
Vår kärlek, våra barn och
barnbarn var vår lycka
Tack för alla lyckliga år.

Minnen

118/
Du kämpade tappert
Ditt slutmål var ett
Vår bitterhet skulle förträngas
med hjälp av Ditt mod,
när allt övrigt Du gett,
men livstråden kan ej förlängas

119/
När vinden susar i minnets lund,
när bitterhet viker för saknad,
vi minns all Din godhet, var glädjens stund,
och ser Dig åter uppvaknad

120/
Minnenas irrbloss susa
snart kring Din tysta grav
Tack för Ditt minne ljusa
tack för den kärlek Du gav

121/
Nu brustit har Ditt trogna varma hjärta
Din kära röst för alltid tystnat har
Du lämnar oss i sorg och smärta
Men ljust och vackert står Ditt minne kvar

122/
Vi dö, men vi dö icke,
ty vi leva vidare i
deras hjärtan
som älska oss

123/
Lyckliga åren har svunnit
smärtornas år likaså
Sorgen nu fyller vårt hjärta
men lyckliga minnen består

124/
Vi alla som känt Dig och vet hur Du var
önskar så att Du bland oss fanns kvar
Men nu när Du gått dit vi alla ska gå
med glädje vi minns allt det fina ändå

125/
Stilla Du somnade in ifrån världen
Soliga minne Du lämnade kvar

126/
Låt oss minnas de soliga dagar
så sorg och smärta fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar
då vi tillsammans var

127/
Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus

128/
Tyst och stilla har Du levat,
Tyst och stilla gick Du bort
Vi Ditt minne älska, vörda
Vila i frid

129/
Som dagen är slut då solen gått ner
Din levnad är slut, Du finns ej mer
Men minnet skall leva hos dem Du höll av
De som närmast och kärast i livet Dig var

130/
När jag en gång är borta
sörj mig ej som död
Om elden har slocknat
lyser dock dess glöd

131/
Vi ödmjukt böjer vårt huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen nalkas
Vi minns de lyckliga stunderna blott

132/
Tack o Gud för vad som varit
Tack för allt vad Du beskär
Tack för tiderna som farit
Tack för stunden som nu är

133/
Det finns en glädje
större än sorgen.
Glädjen att minnas.

134/
Tyst slocknar en människas hjärta
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har sin bestämda tid
Nu finns det blott stunder att minnas,
små episoder och ord.
Den man var van skulle finnas
har lämnat vår jord

135/
Som doften av rosor en sommardag det står,
lilla Mor, kring Ditt minne
Och bilden av Dig är en stjärna så klar
som tändes och ler i vårt sinne
Du lämnade livet, vi stannade kvar.
Men djupt i vårt hjärta Du bor.

136/
Fast Dina steg har tystnat,
finns ändå ekot kvar
Fast Dina ögon slocknat,
vi alla minnen har
Vi spar dem i vårt hjärta,
tar fram dem då och då
Så kommer Du för alltid
att vara här ändå

137/
Vi binder en krans av minnen
de vackraste som vi har
Vi vet att de aldrig skall vissna
Hos oss är Du alltid kvar

Personligt

138/
Flitig så länge
krafterna räckte
Fridsam och nöjd
har Du levat Din tid
Somnat när allmakten
livslågan släckte
Ljust är Ditt minne
Vila i frid

139/
Så ärligt och troget Du tjänat
för mödorna aldrig Du svek
Din blick var så öppen så trofast
Ditt hjärta det kände ej svek

140/
Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne

141/
Du gick så stilla Din väg i livet
Så tyst och trogen Din plikt Du gjort
Hav tack för allt Du i kärlek givit
Ditt minne lever Det går ej bort

142/
Allt av rosor som Du skänkte,
allt av kärlek som Du gav
allt det goda som Du tänkte
jordas ej uti Din grav

143/
Två ögon som lyst är slutna
Två flitiga händer lagt sig till ro
Så vilar det vackra förflutna
I minnenas helgade bo

144/
Ditt goda varma hjärta
har slagit sitt sista slag
Nu vilar Du fri från smärta
Efter Din rastlösa arbetsdag

145/
Hur ärligt och troget Du kämpat
från mödorna aldrig Du vek
Din blick var så öppen och trofast
Ditt hjärta det kände ej svek

146/
Du kämpat så tåligt och länge
Ditt hjärta för alla haft tid
Din hjälpande hand har nu domnat
Vi önskar Dig vila i frid

147/
Ordlös möda, tro och heder
växte på Din levnadsstig
Tacksamhetens tankar breder
nu sitt täcke över Dig

148/
Nu tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer

149/
Stilla godhet, tro och heder
Lyste kring Din vandringsstig
Tacksamhetens tankar breder
Nu sitt täcke över Dig

150/
Den människa som ger med fulla händer
sitt hjärtas guld, sin godhets rikedom
För henne sig en evig låga tänder
Som brinner klar i minnets helgedom

151/
Stilla så stilla gick solen ner
slutad är arbetsdagen
Hjälpande handen ej räckes mer
strålande ögat ej mer mot oss ler
minnet det ljusa förbliver

Naturen

152/
Att frö kan gro och spira
Bli en blomma så vacker och skir
Den kan trotsa naturens nycker
Men när tiden är ute,
den vissnar så sakta,
för att till slut med jorden bli ett

153/
Så borde stoftet vila vid en stilla sjö
På stranden och med bergen runtomkring
En skön musik från evighetens värld
Guds änglar spegla sig i vattnet där

154/
Så liten plats en
människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon
lämnar efter sig
en hel värld kan inte fylla det

155/
Sov i ro där björkar susa
Sov i ro där tallar stå
Sov i ro där sol så fager
Blickar ner från himmel blå

156/
Det finns en lustgård
utanför vår värld,
ett evigt Eden,
väntande i sol…

157/
Det är någon som sjunger för mig
när solen har sjunkit i väst
Det är någon som nynnar så sakta
de visor jag älskat mest

158/
Sköljas mot en strand
vara hav och böljegång,
vara sten som havet
sköljer mot
och hav som sköljer sten,
svepas av en vind
vara vind och vindens gång
- finnas, inte finnas,
vara tanke någon tänkt i ljus,
smulas i Guds hand,
vara stoft och ingenting,
vara skuggan av en fågels
vingen över sandens grus
Gråt inte längre vid min grav
jag finns ej där, har gett mig av
Med tusen vindar blåser jag,
är daggens glimt en solig dag,
är solsken över mognad säd,
är färgers spel i höstens träd

159/
Och vaknar Du i sommarhus
en morgon, hör Du mig som sus
av fågelvingars slutna krets
omkring Dig fladdrande i hets
Gråt inte Dig vid graven trött!
Jag finns ej där, jag har ej dött

160/
Kom till mig om kvällen
efter en lång och rik dag,
när jorden doftar och
molnen vilar som berg på avstånd
Lycklig då vill jag skiljas
ifrån allt som varit mitt
Låt mig till avsked blott
höra fågelns sång
som en flöjt från min
ungdoms sollysta ängar

161/
Från höga skyn hördes fågelsången
Över vattnets stilla spegel
såg jag solnedgången
Farväl vackra värld

162/
Var skog har nog sin källa
var äng sin blomma har
vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar
Men skogens källa sinar
och ängens blomma dör
men hjärtats tysta saga
alls ingen tid förstör

163/
En ensam seglare,
på väg över djupa vatten
För att känna hav och vind en sista gång
Att med släckta lanternor,
segla in i den sista natten
När livets dag har blivit
skymning, och tillvaron för trång
Som en stjärna, som vandrar över himlen
Är han på väg, på sin sista seglats

Frid - Ro

164/
Händer knäppta ögon slutna
Livets sista krafter brutna
Tår som runnit nu försvunnit
Livets strid förbytts i evig frid

165/
Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem

166/
Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid

167/
Den kommer så stilla,
Din vilodag
Med frid och med
helig ro

168/
En gång blir allting stilla,
en gång får allting ro
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro

169/
Klockorna ringa så sakta till ro
Nu har Du funnit ett ljusare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Vila i frid. Vila i frid

170/
Tack för allt, för gångna tider
alla tankar för mitt väl
Nu vilar tanken, ej mer Du lider
Nu har Du ro till kropp och själ

171/
Den ro Du länge sökte
Den kom till Dig till slut
Nu borta är bekymmer
Du får Du vila ut

172/
Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ

173/
Kom då, o frid Dröj i mitt tjäll
bliv bästa gästen min
Ty dagen skrider det blir kväll
och natten bryter in

175/
Frid susar träden kring
stugan Du älskat
Farväl bugar blommorna
Du vårdat så ömt
Tack viskar fågeln, som
var morgon Dig hälsat
Tyst sjunger vinden,
Vila i frid

176/
Vid sommarvindars
susning Du somnade stilla
Nu sjukdom och oro ej
mer gör Dig illa
Skön är vilan som hembygden ger
Skönt är att veta Du lider ej mer

177/
Släckt är lågan som har flämtat
Länge nog så matt och svag
Nu har dödens ängel hämtat
Gnistan som av liv fanns kvar

178/
I livet vi ej träffas mer
och trycka får Din hand
Den sista hälsning vi kan ge
är kransen med ett band
Snart kyrkans klockor mana oss
att lämna Dig i frid
Vi viskar alla
Tack för allt, vi mötas om en tid

179/
Kära gamla kyrkogård
I min hembygds fagra nejder
Slut mig i Din vård
Efter livets fejder
Under gröna kullars tak
Mina fäder vilar
I det tysta sovgemak
Låt mig fridfullt vila

180/
Bortom tidens dunkla vågor
Fläkta fridens vindar stilla
Där är svar på alla frågor
Inga tvivel där förvilla

181/
Våg, du som bär mig, högt
emot viddernas ljus
Makt som begär mig tag
mig som ton i ditt sus
Hjärtat som dignat somnar
till sist i den famn
Evigt välsignat varit i
kärlek ditt namn

182/
Tron är den kraft från Gud
Som vårt hjärtas storm betvingar
Tron är det änglabud
Som oss bär på bönens vingar
Tron det är Guds hjälp i nöden
Tron är starkare än döden

183/
Stundom vi segla i lugnet så stilla
Stundom vi segla för halv bidevind
Och stundom när stormar hantera oss illa
Då önskar vi alla i hamn få gå in

184/
Många blev åren Du vandrade här
Så trogen så verksam i tiden
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden

185/
Din låga har slocknat
Din kamp är nu över
Din kropp nu funnit fila
Din själ har fått ro

186/
Att dö kan inte vara farligt
När livet bjudit på en hårdhänt strid
Att somna in, att bäras bort helt varligt
kan inte var mer än stilla frid

187/
Din verksamma dag har nått sitt slut
Din ordnade hand har domnat
Aftonen kom, Du kämpat ut
I frid Du stilla har somnat

188/
Hur skönt att stilla somna in
när stunden slutligen är inne
Att lämna allt med rofyllt sinn
i ljust och välbevarat minne

189/
Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har var sin bestämda tid

190/
Du sant och enkelt såg på tingen
Du god och rättvis var som ingen
Du var nöjd med livets lott
I frid Du levat, vila gott

Lidande

191/
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid

192/
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
men lämnat hjärtan
Som saknar Dig

193/
Solen har dalat, dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat

194/
Liksom ett ljus som blåstes ut
Din levnad nu har nått sitt slut

195/
Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina vänner
Fast Du oftast plågad var

196/
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skönt är att veta Du lider ej mer

197/
Ej sorg det finns som känns så svår
som när en älskad från oss går
Men smärtan mildras då man tänker
att döden frihet ifrån plågor skänker

198/
För den som sjukdom bott är givet
är döden skönare än livet

199/
Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut

200/
Du led i tysthet
men (,nu) slut är striden
Nu famnas Du av den djupa friden,
där ingen lider (klagar) och ingen gråter
Men där vi hoppas få mötas åter
(Vårt hopp är, att vi träffas åter)

201
När sjukdom härjar i människans kropp
och åter till hälsa ej mer finnes hopp
vi måste i döden befrielse se
för vad har av glädje då livet att ge

202/
Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd

203/
Det största är inte att slippa plåga
och skonas från ångest och ve
Det största är kraften att utan att fråga
kunna lida och le
Nils Bolander

204/
Din plåga har slocknat
det skedde i frid
trots att Du kämpat
en ojämn strid
Din låga har brunnit
trots hårda vindar
den värmde oss alla
som kunde den se
Kampen var hård
men Du vann dock till slut
ty allt det Du skänkt oss
kan aldrig dö ut

205/
Allt vad Du lidit
vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden
nu fullbordad var

206/
Vänlig, god Du alltid varit
utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
nu Du vilan funnit har
Vi nu måste sorgen bära
fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
finns i minnet kvar ändå

207/
Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila

208/
Aldrig en suck, aldrig en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat, så nöjd gick Du bort

209/
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar.

210/
Tålig var Du intill slutet
Hoppet höll Du alltid kvar
Vi skall alltid minnas
hur god Du var

211/
I höstvindars sus Du somnat stilla
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skön är vilan som graven ger
Gott att veta Du lider ej mer

212/
Du friden har funnit
från sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten

213/
Tänk när en gång är stillad
varje smärta
Vart sår är läkt, var längtan
nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i
hans famn

214/
Vi sågo hur med tålamod Du led
Och fastän plågad icke modet fällde
Du kämpade för att ej brytas ned
Tills skördemannen sig vid lägret ställde
Men han var mild, så stilla blev Ditt slut
Som då en vindfläkt blåser lågan ut

215/
Djupt i hjärtat svider såren
Läk dem, Du som allt förmår
Torka bort den bittra tåren
Himlens Herre, Fader vår

216/
Sakta kom ängeln och log.
Löste de jordiska banden.
Viskade ömt: ”Du har lidit nog”.
Följ mej till himmelska stranden.

217/
Sakta kom ängeln och log
Löste de jordiska banden
Viskad ömt: ”Du har lidit nog.
Följ mig till himmelska stranden

218/
Smärtan Dig lärde,
svår var Din prövning
men vilan är skön.
Slut är nu lidandet
borta är tårar,
himlen Dig giver
en rikare lön

219/
Du kämpat har en kamp så hård
Med sjukdom svår att bära
Vi sökte och Du fick den vård
Som mänskligt sett man kan begära
Men ändå fick du från oss gå
Till evig ro och vila Där ingen sjukdom
kan Dig nå Dit våra tankar ila
220/
Låt oss minnas de soliga dagar
Då sorg och smärta oss fjärran var
Låt oss minnas de glädjedagar
Då vi alla tillsammans var

Livets förgänglighet

221/
Ibland kommer aftonen
hastigt och oväntat
Ibland kommer den som
en befriare

222/
Som en liten ängel
Du till oss kom,
Log och vände hastigt om

223/
Du längtade så efter
ljuset och våren
När den kom gick Du
hastigt ifrån oss
Vi hann ej ta ett riktigt farväl
Det känns så tomt efter Dig

224/
Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet
Allt blev så dystert, så
mörkt och kallt
Borta är glädjen,
kärleken, stödet
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt

225
Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att Du nu är borta
Det för oss ofattbart är

226/
Livet förgår likt flodens bölja snar
När den förrunnit har var är dess spår?

227/
Inget farväl inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du bort från vår jord
Här går vi i rester ur Din svunna värld
Bland tankar och minnen som färgat Din härd
Allt som Du älskat oss bilder nu ger
Du talar och skrattar Vi minns Dig och ser

228/
Allting bleknar
Allting brister
Livets röda tråd är skör
Den man håller av man mister
Den man älskat mest hon dör

229/
O rymd, låt din klarhet begjuta
Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta i stoft och jord

230/
Gå sakta, sommar
Gå sakta bort
Din knoppning är flyktig,
Din blomning kort

231/
Somrarna komma, somrarna fly
snabba som himmelens farande sky,
glömska som vågen i solens glans
vackra som skimrande sländors dans

232/
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer
Alf Henriksson 1974

233/
Jag är en främling
Jag är en pilgrim
Blott en afton
bor jag här

234/
Döden kommer
Livet går
Sakta vi vandra mot natten
Mörkret kommer
Ljuset går
men Morgonen föds under natten

235/
Med fyllda segel
i solnedgången
min farkost glider
till fjärran land
Där väntar viken,
där tonar sången
där somnar vågen,
vid vänlig strand

236/
Som svalors snabba flykt i rymdens blå
Som havets våg förrinner uti sanden
Så hastigt våra år och dagar gå
Så fort vi färdas mot den andra stranden

237/
Drömmar bleknar,
lyckan brister,
livets smala tråd är skör
Den man håller av man mister
den man älskat mest, den dör

238/
Så enkelt
Allt som händer, är bara
att oljan i lampan tar slut,
att ett blomblad faller
och att ett liv går ut
239/
Varför skulle Du så hastigt ryckas bort
Vår ålders saga blev så kort
När våren sig kläder i ljuvaste grönt
Vi tyst Dig i graven gömma
Så hastigt Du från oss rycktes bort
Från livet till döden är steget så kort

240
Hur gränslöst lite veta vi
när dödens timma slår
och lika lite ana vi
vem kallelsen då får

241/
Var rädd om Dina kära
Du har dem inte jämt
Vår tid för sammanvaro
vi ej med Gud bestämt
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner,
Så våra år försvinner
Du har dem inte mer

242/
Ditt varma hjärta slutat slå
Du alltför tidigt fick från oss gå
Tack för den kärlek Du oss givit har
Ditt vackra ljusa minne lever kvar

243/
Hur snabbt kom döden, så obetänksamt
Ett avskedsord han fick ej ge de kära
Och ej ett tack för kärlek som han skänkt
Fick de nära fram till honom bära

244/
Mot ett tidlöst okänt ledas stegen
Se, det närmar sig för var minut
Och den hand som håller i Din egen
Du skall släppa även den till slut
Ensam tar Du sista steget ut

245/
Vad le de åt i sin sista minut
Är det ett bud från vän till vän
Eller är det ett tack för att allt är slut
Till den som tog lånet igen
Är det minnet av allt vad de ägt och mist
Eller suset av himlarnas sång
Hav tröst – en liten tid –
Och till sist får Du veta det själv en gång

246/
Jag vet en port som öppnas
tyst, och stänges utan dån
Och alla vägar leda dit
men ingen därifrån
Och alla frågar var?
Varthän?
Men ingen svaret vet
Ty svaret på den frågan är
just portens hemlighet

247/
Hur underlig är Du i allt
vad Du gör
Vem kan Dina vägar förstå
Men ett är dock säkert
Den väg Du mig för
För mig är den bästa ändå

248/
Att resa är att njuta
med sina sinnen fem
Att resa är att alltid i
dunkelt längta hem
Att resa är att möta så
mången charmig vän
Att resa är att lära sig ta
farväl igen

249/
Skönt är att vila när krafterna domna
Borta från sjukdom, oro och strid
Djupt i den eviga vilan få somna
Vi önskar Dig, Vila i frid!

250/
En dalande dag en flyktig stund
är människans levnad i tiden.
Och släkten skifta som löv i lund
när sommaren är förliden.

251/
Nu finns ingen trötthet
Nu finns inga tårar
Nu finns ingen smärta
Nu finns ingen rädsla
Nu finns inget mörker
Nu finns ingen ensamhet
För nu strålar Ljuset

Ålderns höst

252/
Många blev åren Du vandrade här
Så trogen, så verksam i tiden
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta den eviga friden
Vi tackar för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila

253/
Det kom en dag en stilla vind
Som smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåstes ut
Din levnadsdag har nått sitt slut

254/
En gång är tiden ute
En dag är vår resa slut
Då finns ingen återvändo
Då suddas vi ohjälpligt ut
Likt cirklar som ristats i sanden
En skiss på ett pappersark
Likt virvlande vita flingor
som smälta mot vårvarm mark

255/
Hur skönt att i ålderns
och levnadens höst
få lägga sitt huvud till vila
och njuta den sömn som
ger ro och tröst
och bort från skuggorna ila

256/
Din vandring på jorden är lyktad
och ögat har slutits i frid
Till ursprunget själen är flyktad
Nu följer din evighetstid

257/
Skönt är att vila när krafterna domna
Trött efter årens möda och strid
Djupt i den eviga vilan få somna
Vi önskar Dig alla Vila i frid

258/
Aftonklockan länge klämtat
Kvällens skymning fallit på
Lågan länge sakta flämtat
Nu till vila Du fått gå

259/
Sida vid sida falla de
samlas allt fler och fler
Somliga tidigt kallade
andra när sol gått ner

260/
Tack för allt Du har givit
av Din rika varma själ
Tack för att Du hela livet
alltid ömmat för vårt väl

261/
Så vandrar våra kära
genom evighetens dörr
och ingenting på jorden
kan riktigt bli som förr
Men tacksamhet skall följa dem
som stjärnorna i rymd
Viss unnar vi dem vilan
fast blick av tår är skymd

262/
Det finns en sorg
som tår ej lindra kan
Det finns ett domslut,
skiljas från varann
Det finns en tröst,
att han har kämpat ut
Det finns ett hopp
vi möts vid livets slut

263/
Släckt är lågan som har flämtat
Länge nog så matt och svag
Nu har dödens ängel hämtat
Gnistan som av liv fanns kvar
Mycket, mycket har Du lidit
Tålig, tålig har Du varit
Nu Du lycklig hemma är
Långlivad ålderdom
vad är den värd som gåva?
När hjärnan trött och tom
blott längtar att få sova
Livsdyrkaren blir dödens vän
och lyssnar tyst till hjärtats slag
men känner aldrig mer igen
sig själv, sitt rätta jag,
och själen får sitt otium
först bortom tid och rum
Ack, årens bleka solnedgång
är den väl värd en sång?
Anders Österling

264/
Liksom ett ljus som blåsts ut
Din levnadsdag har nått sitt slut

Bibelord

265/
Jag vet att min förlossare lever
Job 19:25

266/
Herren är min herde,
mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar,
han för mig till vatten där jag finner ro. Psalt. 23:1-2

267/
han vederkvicker min själ, han leder
mig på rätta vägar, för sitt namns skull Psalt. 23:3

268/
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty du är med mig Psalt. 23:4

269/
Du bereder för mig ett bord
i mina ovänners åsyn,
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.
Psalt. 23:5

270/
Godhet endast och nåd skall följa mig
i alla nina livsdagar, och jag skall åter
få bo i Herrens hus, evinnerligen. Psalt. 23:6

271/
I din hand befaller jag min ande,
du räddar mig, Herre,
du trofaste Gud Psalt. 31:6

272/
Såsom hjorten längtar till vattenbäckar,
Så längtar min själ efter dig, o Gud Psalt. 42:2

273/
Sänd ett ljus och din sanning,
må de leda mig, må de föra mig
till ditt heliga berg
och till dina boningar Psalt. 43:3

274/
Gud är vår tillflykt och vår starkhet
en hjälp i nöden, väl beprövad.
Psalt. 46:2

275/
Min Gud kommer mig till mötes med sin NÅD.
Psalt. 59:11

276/
Din nåd är bättre än liv Psalt. 63:4

277/
Sjuttio år varar vårt liv,
åttio, om krafterna står bi.
De flyende åren är möda och slit,
Snart är allt förbi, och vi är borta.
Psalt. 90:10

278/
Herren är min tillflykt och min borg
min Gud, som jag förtröstar på.
Ps. 91:2

279/
Herrens nåd varar från evighet till evighet
Över dem som fruktar honom Psalt. 103:17

280/
Jag skall få vandra inför Herren
I de levandes land Psalt. 116:9

281/
Du omsluter mig på alla sidor
Och håller mig i din hand Psalt. 139:5

282/
Frukta inte, ty jag har befriat dig,
Jag har kallat dig vid mitt namn, du är min Jes. 43:1

283/
Ända till Er ålderdom är jag densamme,
och ända tills ni blir grå, skall jag bära Er.
Så har jag hittills gjort, och jag skall också
hädanefter hålla Er uppe,
jag skall bära och rädda Er
Jes. 46:4

284/
Herren är god mot dem som väntar på honom,
Mot den själ som söker honom Klag. 3:25

NT

285/
Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden
Matt. 6:10

286/
Låt barnen komma hit till mig
Och hindra dem inte;
Guds rike tillhör sådana som de Mark. 10:14

287/
Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid… Luk.2:29

288/
Gud är inte en Gud för döda, utan för levande,
ty för honom är alla levande Luk. 20:38

289/
Så älskade Gud världen
att han gav den sin ende son,
För att de som tror på honom
inte skall gå under utan ha evigt liv Joh. 3:16

290/
Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet
Den som tror på mig skall leva om han än dör
Joh. 11:25

291/
Den gåva som Gud AV NÅD giver
är evigt liv i Jesus Kristus vår Herre.
Rom. 6:23

292/
För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa
Rom. 8:28

293/
Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?
Rom 8:31

294/
Det som blir sått förgängligt
uppstår oförgängligt
Det som blir sått föraktat
uppstår i härlighet
Det som blir sått svagt
uppstår fullt av kraft
1 Kor. 15:42-43

295/
”Min nåd är allt du behöver.” Ja, i svagheten blir kraften störst.
Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.
Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd
när det är för Kristi skull.
Ty när jag är svag, då är jag stark.
2 Kor. 12:9-10

296/
Jag har kämpat den goda kampen,
jag har fullbordat loppet,
jag har bevarat tron.
Nu väntar mig rättfärdighetens segerkrans…
2 Tim.4:7-8

297/
Ja, gudsfruktan i förening med förnöjsamhet
är verkligen en stor vinning.
1 Tim. 6:6

298/
Längtan för min själ ibland
bort till fjärran Österland
Och jag gör en sällsam färd
hän till Bibelns strålglansvärld.

299/
Smärtan Dig lärde
svår var Din prövning,
men vilan är skön.
Slut är nu lidandet
borta är tårar,
himlen Dig giver
en rikare lön.

300/
Sakta kom ängeln och log
Löste de jordiska banden
Viskade ömt: ”Du har lidit nog
Följ mej till himmelska stranden

Dikter

301/
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm
en droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens
färg en minut,
brister och faller och
drömmen är slut

302/
Dock, Du som allt med vishet styr
med hög ofattlig lag
så gott jag kan till Dig jag flyr,
när morgon vänds i dag
Så är DU min förtröstan all,
du kärlek, som i allting bor,
i stjärnans eld, i havets svall,
i blicken hos min mor
Dan Andersson

303/
Nu mörknar min väg
och mitt dagsverk är gjort
mitt hjärta är trött,
min säd har jag sått
som en tiggare står jag,
o Gud, vid din port,
och blodrosor växa
på stigen jag gått
Dan Andersson

304/
Det är något bortom bergen
bortom blommorna och sången,
Det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt
Dan Andersson

305/
Jag skall gå genom tysta skyar
genom hav av stjärnors ljus
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min Faders hus
Jag skall klappa så sakta på porten
där ingen mer går ut
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut
Dan Andersson

306/
En ordlös bön från våra kära döda
Att älska fromt det liv som vi har kvar
Karl Asplund

307/
Kärleken och smärtan,
Barn av samma hus,
Föra trogna hjärtan
Hem till samma ljus
P D A Atterbom

308/
Så länge vi minns
lever Du
Vivi Berglund

309/
Djupt i min kärlek
skall du alltid leva,
Alltid finnas till
Ty i kärleken dör vi aldrig
Viva Berglund

310/
Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest
Bo Bergman

311/
Döden är icke det sista:
döden är blott livets port;
skalet skall kring fröet brista
livet växa rikt och stort
Natanael Beskow

312/
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär
Erik Blomberg

313/
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
Var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär
Erik Blomberg

314/
Å, nu förstår jag lyckans väg:
att ge med råge full.
att brinna fort
och brinna ner
för Kristi kärleks skull
Nils Bolander

315/
Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna
Tag mig, led mig, var mig nära
Ske mig vad du sen må ämna
Karin Boye

316/
Bryt upp, bryt upp
den nya dagen gryr
oändligt är
vårt stora äventyr
Karin Boye

317/
Om av det långa livet
en enda dag var kvar
då sökte jag det vackraste
som jordelivet har
Det vackraste på jorden är
bara redighet
men det gör ensamt liv till
liv och verklighet.
Karin Boye

318/
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som gott
Karin Boye

319/
Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken
Att dö är att resa en smula
Från grenen till fasta marken
Stig Dagerman

320/
Vad livet och stunden gav
kan ingen ta ifrån oss
Gunnar Ekelöf
321/
Och sorgens makt är större
än glädjens makt i mig,
jag glades inte förrän
den har förvandlat mig
Gunnar Ekelöf

322/
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
Det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist
Inte ens en grå liten fågel
Och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen
som sommaren ger
Har det hänt att jag längtat dit
Nils Ferlin

323/
Vida, vida min dröm mig för
bort mot oändligheten
Jordens oro ej mer mig stör,
all dess sorg är förgäten
upp mot blånande rymdernas sfär
aningens vingpar mig hastigt bär
närmare evigheten
Astrid Forsell-Gullstrand

324/
Fadern barnets bästa
alltid vill och vet
Du med tid blott räknar,
Gud med evighet
Anders Frostensson

325/
Ingen trädtopp röres i skog
Knappt en suck som höres vinden drog
Fågeln i bo
Tiger i sovande lundar
Snart, tro mig, stundar ock för dig ro.
Goethe

326/
Låt städse din sannings ljus
lysa min stig
och till min Faders hus
vägleda mig
och när jag hembud får
giv att med fröjd jag går
in uti paradis,
Ditt namn till pris
N. Frykman

327/
Dagar har kommit och dagar har gått,
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått,
tung är den ändå att mista
Luftbyggda slott skimra ju blott
skimra och locka och brista
Gustaf Fröding

328/
Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod,
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden
Gustaf Fröding

329/
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglarn sig ut på det vida hav
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav
Framåt! – så är hans ödes bud
Och i djupet bor liksom i himlen Gud
Erik Gustaf Geijer

330/
Över bergens toppar
stillhet råder
i trädens kronor
ej en vindfläkt rörs
Fåglarna tiga i skogen
Vänta blott, vänta…
snart vilar även du
Goethe

331/
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så
Hjalmar Gullberg

332/
Det faller vissna löv i
höstens matta
Du vissnar även, så är
livets gång
Hjalmar Gullberg

333/
Du som är slocknandet och segerfanan
Du som i tidens flod är böljegången
välsigna handlingen och skådebanan,
välsigna tystnaden som följer sången!
Hjalmar Gullberg

334/
Som en blomma undergivet
böjer sig för höstens bud,
som en blomma undergivet
fäller blad och sommarskrud,
lägger jag min stolthet av;
som ett barn i moderlivet
slumrar jag i Gud
bortom strand och hav
Hjalmar Gullberg

335/
Göm oss i jord, som det är föreskrivet!
Om någon tid skall fröet vara blomst
Blott en gång stiger du ur moderlivet
Oss väntar vår och evig återkomst!
Hjalmar Gullberg

336/
Kanhända döden som vår oro stegrar
skall göra våra nederlag till segrar
Kanhända livet här är blott ett hinder
på vägen dit, där intet jordiskt binder
Hjalmar Gullberg

337/
Vi har alla inom oss
ett centrum av stillhet
Omgivet av tystnad
Dag Hammarsköld

338/
Allt vad med kärlek
dem vid livet band
står kvar som minnen
kring den stol de lämnat
Verner von Heidenstam

339/
Stjärnor tänds och förbrinner
världar kommer och far
Släktled föds och försvinner
tiden, den står kvar
Alf Henrikson

340/
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Alf Henrikson

341/
Det liv är icke längst som längst har varat
Den levat längst som fyllde livet bäst
Den är ej rikast vilken mest har sparat
Nej, den är rikast som har givit mest
Naima Jakobsson

342/
I aftonlandet är min ro belägen,
mitt Emmaus bland kullarna vid vägen
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig
E. A. Karlfeldt

343/
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd!
Giv oss en tro att sluta vid
tryggt i den mörka död
E.A. Karlfeldt

344/
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra – ensam, utan spår
Pär Lagerkvist

345/
Du gav oss allt,
så allting tag
vår själ, vårt liv, vår tro,
och bygg därav till
framtids dag
vår andes segerbro
Pär Lagerkvist

346/
Håll hög min sorg,
Och jag skall aldrig svika
Ebbe Linde
347/
Du sträcker ut din hand
skymningshand
och plågad själ får vila.
du släcker hjärtats
tunga brand
och leder genom
aftonland
den trötte till hans vila
I nattlig jord du sänker
ned
det liv som tycks
förhärjat,
som såningsmannen
återger
åt jorden som han
öppen ser
den skörd som han har
bärgat
Pär Lagerkvist

348/
Oroas ej, räds ej
uppbrottstimman
En vänlig hand lugnt
ordnar båtens segel.
Som för dig bort från
kvällens land till
dagens
Gå utan ängslan ner i
strandens tystnad,
den mjuka stigen
genom
skymningsgräset
Pär Lagerkvist

349/
Jag vet att bortom det jag dunkelt anar
finns nya ting, mer sällsamt underbara
än de jag höll förundrad i min hand
Jag vet och jag är rik som ingen
Jag håller i min hand de gåtfullt vissa tingen
och deras bröder vänta mig i dolda land
Pär Lagerkvist

350/
O soluppgång i evigheten
o morgon över stjärnehav,
o dag varom I intet veten
som tron blott på en jordisk grav

Vad är vårt liv, den korta stunden,
mot livet som vår själ tillhör,
ur tidens löses den obunden
och med sin vinge himlen rör

Du stjärnedag, den stunden randas
då jag för första gång dig ser,
med evighetens ljus jag blandas,
som sig för mig som morgon ter
Pär Lagerkvist

351/
Så hårt spänns ingen båge
som livets båge spänns
och när den en gång brister
har allting nått sin gräns
Pär Lagerkvist

352/
En gång blir allting stilla
en gång får allting ro
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro
Ej skall jag se tillbaka,
ej heller framåt än,
allt minne är och vaka
och liv och död min vän
Pär Lagerkvist

353/
Livet tar sitt barn till sig,
öppnar slitna grinden
Ljungen står vid utnött stig,
svalor flyr i vinden
Gammal gård – i köket stång
för de hårda bröden
Nöd och längtan, fågelsång
ända in i döden
Pär Lagerkvist

354/
Kärlekens visa har inga ord,
nynnar som vinden i träden,
svävar lätt över blommande jord,
leker i sommarsäden
Ingen hör den mera än vi,
du och jag vid din sida
För det är oss den sjunger i
sin sång över jorden vida
Pär Lagerkvist

355/
Aftonport till evigheten,
tysta skymningsstund
Djupt fördold är hemligheten
om vårt väsens grund
Stilla står jag vid portalen
ännu intet vet
En gång öppnas stjärnesalen,
allt blir evighet
Pär Lagerkvist

356/
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet människan som lån

Alt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra – ensam utan spår.
Pär Lagerkvist

357/
En gång blir allting stilla,
en gång får allting ro.
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro
Ej skall jag se tillbaka,
ej heller framåt än,
allt minne är och vaka
och liv och död min vän
Pär Lagerkvist

358/
En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan
Jorden skall minnas dig
såsom den minns gräset och skogarna
Såsom myllan minns det multnade lövet
Och såsom bergen minns vindarna
Din frid skall vara oändlig
såsom havet
Pär Lagerkvist

359/
Det finns ingen sten
så tung
som sorgen
vi känner
Det finns, ingen ros
så vacker
som minnena av dig
Maud Larsson

360/
Någonstans inom oss
är vi alltid tillsammans,
någonstans inom oss
kan vår kärlek aldrig fly
Erik Lindegren

361/
Nu tynger intet,
jag har lämnat allt
i andra händer,
starkare än mina
Bengt E. Nyström
362/
Visst går stormen till ro
i den sovande dal
och det stillnar i fjäll och på hav.
Men vi njuta en stillare stillhet,
O, Hjärta, i vår grav.
Arvid Mörne

363/
Livet är inte de dagar som gått
Utan de dagar man minns
Paolenko

364/
Nu är åsen i min stuga bruten,
Skörden på min teg av hagel härjad
J.L. Runeberg

365/
Till flydda tider återgår
min tanke än så gärna
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna
J.L. Runeberg

366/
Vad rätt Du tänkt vad Du i kärlek vill,
vad skönt Du drömt, kan ej av tiden härjas
Det är en skörd, som undan honom bärgas
ty den hör evighetens rike till
Viktor Rydberg Ur ”Recitativ”

367/
Att dö är seger,
inte nederlag
Det lyser över bergen
Natt har blivit dag
Sörj inte den som
äntligen är fri
Och frukta ingenting ty
Gud är liv
Bo Setterlind

368/
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut
Han gick från soluppgång till soluppgång
Det var den sista dagens morgon
Jag stod som harens ung, när han kom
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå
Döden tänkte jag mig så
Bo Setterlind

369/
Lika självklart som vi alla föddes
skall vi alla en gång födas åter,
skall vi stå som barnet framför poren
till det ofattbaras verklighet
Bo Setterlind

370/
Herren är det ljus
som möter oss i mörkret
för att vi skall se
vår möjlighet
Bo Setterlind

371/
Fridens stilla, milda källa.
Själens vän i evighet
Bo Setterlind

372/
Låt oss ge varandra tid,
låt oss göra famnen vid,
låt oss älska, låt oss sjunga,
inte hålla tand för tunga,
låt oss skratta, låt oss leka
låt oss sorgerna beveka,
låt oss jaga tvivlen bort,
livet är så gränslöst kort!
Bo Setterlind
373/
Den vi älskar för oss
genom mörkret,
genom sorgen,
genom livets natt och
tomhet
genom tvivlet
Därför fruktar vi ej
längre döden
inte dödens skugga, inte
ljusets bortom döden

Ty att dö är att som
barnet födas,
lika smärtsamt, lika
ljuvligt kanske
ingen vet
- som inte riktigt
känner
någon längtan, något
annat liv!

Lika självklart som vi
alla föddes
skall vi alla en gång
födas åter,
skall vi stå som barnet
framför porten
till det ofattbaras verklighet
Bo Setterlind

374/
Var rädd om livet,
det skall glädja dig,
var rädd om ljuset,
det skall leda dig,
var rädd om mörkret,
det skall skydda dig,
var rädd om slutet,
det skall rädda dig
Bo Setterlind

375/
Himlens hav
har ingen strand
bara ljus
Bo Setterlind

376/
Kommer en dag som i dag
då vi skiljs, men för evigt,
varken du eller jag
behöver tänka därpå

Fruktan vet vi ej av
Döden närmar sig redligt
Hösten strör sina blad
och molnen går

Snart är det mörkt på jorden
Vintern blir lång
Låt oss vandra i skogen
ännu en gång

Låt oss gå bort under stjärnorna
Mörkret kan oss ej nå
Våren och sommaren
väntar till slut ändå

Min älskade
Bo Setterlind

377/
Här är mörkret,
där är Ljuset
Här är sorgen,
där är Glädjen
Här är döden,
där är Livet
Bo Setterlind

378/
Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allt så isande kallt
Någonting brister stilla
en röst och en sång dör ut
Och strax förnimmer man tydligt
Att ingenting är som förut
Bo Setterlind

379/
Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden
som stoft, som stoft
Och fjärilens kropp
måste gömmas i grav,
år ändå den svindlande
flykten kvar!
Bo Setterlind

380/
Det är tid för en lång resa
en färd till ett annat land
Ett land som finns i vårt inre
osynligt och utan band
Där är ljuset ett sätt att leva
ett smycke är mörkret där
Och det största berget
man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Bo Setterlind

381/
Vill du nå mig
med din hand
sök mig inte dör du är,
sök mig lite längre bort
- i ett annat land
Bo Setterlind

382/
Det finns ett hav,
som ingen ser,
det finns en grav,
där ingen dör,
det finns en sol,
som ej går ner,
det finns en strand
i varje själ
Bo Setterlind

383/
Nu är det höst och de
gyllene fåglarna
flyga alla hem
över djupblå vatten;
på stranden sitter jag
och stirrar
i det granna glittret
och avskedet susar
genom grenarna
Avskedet är stort,
skilsmässan är förestående,
men återseendet är visst.
Edith Södergran

384/
Jag träder ut till eder
Med ett glatt budskap:
Guds rike börjar
Edith Södergran

385/
Blott det eviga bor i
Ditt hjärta än
Esaias Tegner

385/
Jordisk oro viker
För den frid som varar
Graven allt förliker
Himlen allt förklarar
J O Wallin

386/
Allt i livet är ej sol,
allt i livet är ej natt,
som en morgonskymning
klarnar
allt omkring oss
småningom
Wecksell

387/
När åt den stilla
kyrkogården
ett saknat stoft vi tyst
förtro,
förtröstans ängel håller
vården
ännu kring griftens
skumma bo,
och graven säger: Tvivla!
Men ängeln säger tro!
Carl David af Wirsén

Korta och neutrala verser

388/
Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans

389/
Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång

390/
Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp

391/
Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer

392/
Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort

393/
Minnen som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade

394/
Vara samman, skiljas, fara
det är så vårt öde är bestämt
att bli

395/
Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar

396/
En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer

397/
Tåligt och god har Du levat Din tid
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid

398/
Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav

399/
Ditt goda hjärta
Ditt ljusa sinne
hos oss kall leva
i tacksamt minne

400/
Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar

401/
Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem

402/
Ljuvt är att vila när krafterna domna
Skönt i den eviga vilan få somna

403/
Ärlig och strävsam var Din vandring
Stilla och fridsamt gick Du bort

404/
Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut

405/
Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest

406/
Du vars så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind
(alt. Höstens vind, vårens, vinterns, sommarens vind)

407/
I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var

408/
Allt är givet
människan som lån

409/
Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas

410/
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknade visa vad
döden tog

411/
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer

412/
Två ögon slutna
Två händer knäppta
i stilla frid

413/
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig

414/
O, djupa sorg – att skiljas
från varann
Det är en sorg
som ej tår lindra kan.

415/
Sörj ej den gryende dagen förut
njut av den flyende varje minut

416/
Gråt ej för att jag är borta
gläds för att jag har funnits

416/
Liten blomma på mossig stig
Glöm ej mig
Älskade vän vila i frid
417/
Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat

418/
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var

419/
Snar kyrkans klockor mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack för allt
vi mötas om en tid

420/
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tynga
och mötas åter en gång

421/
Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får

422/
Det minst sagda är det djupast kända
Därför vare nu vårt tack det enda

423/
Tack för vad Du givit
Tack för vad Du var
Tack för ljusa minne
som Du lämnat kvar

424/
Till liv och odödlighet bjuden
Är människan av Gud genom döden

425/
Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista

426/
Och sen skall komma
mycket klara dagar
då vi skall se
och dröjande förstå

427/
Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag
inte kan förändra
Mod att förändra det
jag kan
och förstånd att
inse skillnaden

428/
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt
För kärlek och lycka
Vad vackert Du tänkt
För allt vad Du gjort
för de Dina

429/
Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem

430/
Tacksamt tag vad livet bjuder
Sök i allt en mening se
Den som världens lagar skriver
Låter intet fåfängt ske

431/
Att vara, är att vara
vad man innerst vill
Att kunna kasta ankar
kunna svara, tiga still
i ro med sina tankar
Att kunna känna
storm och vind
Och värmen från
din mjuka kind

432/
Kanhända vi på väg till
något annat
En flyktig stund i denna
värld har stannat
Kanhända livet här är
blott ett hinder
På vägen dit där intet
jordiskt binder

433/
Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig

434/
Säg ej med sorg
att han är borta
Tänk med glädje
att han har levat

Texter

435/
Nu knäpper jag händerna stilla
till tack för den svunna dag
Nu tystnar de ljud som förvilla
nu hör jag Guds hjärtas slag
Nu böjer jag knä och sträcker
min längtan mot Gud, min Far
Ej mörker mig mer förskräcker
ty Herren är hos mig kvar

436/
Jag möter nyfödd dag med hoppfullt sinne,
och griper om Guds löfte, rikt och stort.
Som dagen är, så skall och kraften vara,
det löftet räcker fram till himlens port.

437/
När det en gång emot afton lider
Skall det bli ljust på Din stig
När över gränsen Din ande glider
vänta Guds änglar på Dig

438/
Då blir det ljust
när Din afton kommer
Trygg över floden Du går
Och av hans hand,
som Du här har älskat
Lönen och kronan Du får.

439/
Ingen vill bli bofast mer
på någon jordisk ort
Som skådat bergen i en dröm
och anat stadens port.

440/
Det räcker och blir över
Guds Nåd tar aldrig slut
Han sparar ej på Nåden
Han bara delar ut.
Och sången som han gav oss
den tonar dag och natt
Den är en liten försmak
av himmelsk skatt.

SETENSER

Älskad – Saknad

Tack för våra lyckliga år

Störst av allt är kärleken

Stora själar lida tyst

Hjärtat gömmer minnena

I kärlek

Kärleken är allt

Kärleken övervinner allt

Vårt enda hem är kärleken

Genom kärleken lever det vi har förlorat

Livets gränssten men icke kärlekens

Din kärlek lever i oss

Vår kärlek följer Er

Evigt förenade i kärleken

Tack för Din kärlek

I kärlek levde Du,
i tro dog Du,
i frid vilar Du

Genom död till liv

Över djupen mot höjden

Till ljuset

Vi leva för att dö,
men dö för att leva

Vi dö, men vi dö icke,
Ty vi leva vidare i deras
hjärtan,
som älska oss

Döden är porten till livet

Senast uppdaterad 130513